''Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
    att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
    blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren
    skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
    förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
    i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
    därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
    oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
    och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
    i gyllene ro.'' 

Ok!. Detta är då Erik Johan Stagnelius ''Till föruttnelsen'' och man märker snabbt att författaren inte bara ser döden som en befrielse. Han verkar ha haft ett jobbigt liv och därmed längtat efter att dö. Som jag tidigare skrev beskriver författaren döden som en befrielse och som en evig vila utan någon som helst smärta. Personligen ser jag inte på döden som en befrielse, då det enligt mig betyder att man längtar till det men jag förstår att vissa männsikor kan känna så, tex svårt sjuka som ständigt har ont,så det är absolut inget fel med att se döden som en befrielse. Synen på livet i texten är mörk vilket är anledningen till att författaren längtar efter att somna in. ''När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo', när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro''  här visar författaren (enligt min personliga åsikt) hur han känner om livet respektive döden, och än en gång ser man här att han ser döden som en befrielse och som en evig vila. Utan smärta, utan bekymmer

''Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få,

sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.''

Detta är Gustav Frödings dikt '' En kärleksvisa''.  

Man ser tydligt att han drömde om äkta kärlek men att den drömmen aldrig gick i uppfyllelse.  Det står att han istället fick köpa kärleken vilket jag tolkar som att han köpte sex. nu menar jag inte att sex är lika med kärlek men jag kan inte se att han menar något annat. Vardör han aldrig kunde hitta kärleken han sökte vet jag inte. Han kanske aldrig hittade en kvinna som han kunde leva tillsammans med vilket ledde till att han ofta var på bordeller för att ''köpa kärleken''.  ''Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få''. Drömmen som aldrig besannats är kärleken och att den som dröm var vacker att få uppfattar jag som att Fröding, trots att han inte fick uppleva den riktiga kärleken, tyckte att sex var något vackert. ''för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.  Här tror jag han menar att han, som inte hade upplevt kärleken, och aldrig skulle få uppleva den,( Eden/paradiset) ändå visste att kärleken alltid förblir något vackert, oavsett om man upplever den eller inte

Författaren bygger snabbt upp stämningen i boken. Redan efter de två första sidorna i boken får man en bra bild av miljön och av huvudkaraktären, Oliver.

Stämningen är mestadels dålig/mörk vilket gör att man lättare sätter sig in berättelsen och t.o.m känner lite medlidande för Oliver. Under sitt första levnadsår blir han offer för en behandlig av svek och bedrägeri, och det fanns ingen som tog direkt hand om honom. Han uppfostrades på fri hand så att säga. En tid efter att han föddes fördes han ut ur fattihuset och fick istället bo hos en gammal dam ute på landet. Damen tog hand om Oliver de kommande nio åren och trots att hon var hård blev hon som en mor för honom. När oliver fyllde nio år, flyttades han tillbaka till fattighuset och detta var jobbigt för honom, eftersom han hade bott hos sin ''mamma'' under alla dessa år för att sedan föras bort.  Trots att Oliver inte var den mest lyckligt lottade tror jag ändå att han kände en inre vilja att fortsätta leva. Det står i boken att ''Tack vare anstaltens knappa kost fanns det i hans bröst gott utrymme för själens tillväxt.'' vilket jag tolkar som att Oliver, trots situationen, var villig att fortsätta kämpa.